Har ni någon gång varit med om att ni läst en text som passat in sådär bra att ni blir förvånade?
http://egoinas.se/ skrev en krönika i veckorevyn och lät som exakt som händelse som hände mig i somras. Och jag tänkte faktiskt skriva den här så ni får läsa den för jag tycker hon är en fantastisk skribent och det slog mig hårt när jag läste den.

"Kan man få något som gått sönder att bli helt igen?

Vi sitter mittemot varandra i min soffa. Du flyttar närmare. Jag flyttar längre bort. Jag tittar inte riktigt på dig när du pratar. Inte i ögonen. Låtsas vara ointresserad, som att det egentligen inte spelar ngon roll att du sitter med mig i soffan fast det är det enda jag vill i hela världen. Jag kollar instagram-feeden på mobilen och skrattar åt saker som egentligen inte är kul, så att du ska tro att jag inte bryr mig och att jag egentligen inte alls ville träffas för att prata, även fast jag sa ja. 
"Jag ångrar mig", säger du.
"Ångrar vad?", frågar jag likgiltigt fast jag vet precis vad du menar och mitt hjärta börjar banka dubbelt så fort. "Jag ångrar vad jag gjorde" förklarar du. "Att jag gjorde slut."
Jag svarar inte. Det är som om någon häller vatten över mig och placerar mig i en frys så att jag sakta stelnar. Jga vill nypa mig i armen för att se så att det på riktigt, men kan inte. Det enda jag i tre dagar hoppats på att du skulle säga har du nu sagt. Jag trodde att om du bara ångrade dig skulle jag må bra igen. Om du bara ångrade dig skulle den dåliga känslan i magen försvinna. Men det gjorde den inte. "Jag undrar om du vill igen", frågar du. Jag vill. Jag vill bara glömma de tre senaste dagarna och skrika till dig att jag inte vill någonting hellre och kasta mig i dina armar. Men det går inte. Jag kan inte röra mig. Jag letar efter ord att säga, men hittar inga. Du väntar tålmodigt när jag gång på gång drar efter andan som att jag är på väg att säga något. Men det kommer inte ut några ord. En vän sa till mig en gång att det fina med ett förhållande är att tro att det är oförstörbart. Att man är ett "vi" för evigt som inte går att förstöra. Och har man en gång gjort det går det inte att få tillbaka den känslan igen. Det blir som en kruka som gått i tusen bitar som man har limmat ihop. Även om den blir hel igen kan man fortfarande se sprickorna. Kan man få något som gått sönder att bli helt igen? Hur kan jag glömma att du kastade bort oss? Jag vill ingenting hellre än att det ska bli bra igen, men hur ska jag kunna lita på dig?
Hur ska jag känna mig trygg? Jag kan inte hela tiden gå runt med ett paraply för att jag är rädd att det ska regna. Jag möter din blick till slut. Du ser hoppfull ut. Jag drar efter andan igen. Flätar fransarna på min filt, drar upp flätorna och flätar igen. Letar efter rätt ord. Vad säger man när man måste säga något som man egentligen inte vill?
"Det går inte", svarar jag. Dina ögonbryn sänks sakta och jag ser att du känner samma som jag gjorde för tre dagar sen. Som att någon sparkat dig i magen för att sen rycka undan marken du står på. "Jag förstår", svarar du. Och plötsligt blir det som att det var jag som gjorde slut med dig."